Dans som träning= rörelseglädje

by Sofia Grenevall


Ordet rörelseglädje kan vara både inspirerande och provocerande för det är många som inte upplevt just glädje till att röra på sig.

Därför gäller det att hitta SIN träningsform som gör att man vill göra om det igen och igen...

Dans som träningsform ger så mycket! Att röra på sig till bra musik och bara ge järnet och inte ens uppleva att man blir trött- det är rörelseglädje för mig!  

En vän till mig och före detta klasskamrat från tiden på performing arts school då vi utbildade oss till musikalartister och dansade flera timmar per dag, har utvecklat ett träningskoncept med just dans. Detta nya fitnesskoncept heter The House Fitness.

Ett koncept där vikt läggs på att träning ska vara ROLIGT, inte ett måste. Dans är roligt och framförallt om dansen är okomplicerad  och då alla kan vara med oberoende tidigare danserfarenhet och då du bara kan röra på dig till musik, ha roligt och använda hela din kropp i takt med att svetten lackar! 

The House Fitness innefattar 9 olika fitnesspass som innebär olika typer av dansstilar och jobbar alltid med hashtagen #vägratråkigträning.

Det är redan flera som är intresserade av denna träningsfilosofi och bland annat ACTIC har redan köpt in konceptet. Superkul! 👍🏽

Jag fick prova detta fitnesskoncept och älskade varje minut! Jag vill verkligen rekommendera dig att prova denna träningsform!

STORT lycka till The House Fitness på er resa framöver! 

Här är ett foto efter klassen som jag fick prova! Gladare än gladast e jag! 🙏🏼❤️ 

Här är ett foto efter klassen som jag fick prova! Gladare än gladast e jag! 🙏🏼❤️ 

Är ni intresserade av konceptet som framtida instruktör, träningscenter eller träningsutövare, skicka ett mail till info@thehousedancestudio.se.


Acceptera min smärta

by Sofia Grenevall


Det här med acceptans...

Det ger fantastiska effekter och när man lärt sig/ funnit acceptans inom ett område så är det lättare att applicera acceptansen på ett annat område. Men vissa områden är uppenbarligen svårare än andra...

Jag kämpar med att finna någon typ av acceptans kring den smärta som jag har.  

Jag var nyligen på ryggkirurgiskt centrum vid Sophiahemmet efter att ha bett om att få ryggraden röntgad igen.

Det var ca 6 år sedan jag röntgade mig och jag upplever att min smärta och problem eskalerat så därför ville jag se hur allt ser ut. Jag har själv inte kunnat se något tydligt samband till orsak till smärtperioder förutom att det oftast varit förknippat med stress. Efter att jag besökt Aleris vårdcentral i Tyresö och fått ett katastrofalt bemötande där av en äldre man som inte lyssnade på mina svar på hans frågor och där han använde den största tiden av besöket till att prata om sig själv och hans gamla mor som var överviktig... 

Han sa att jag inte var ett operationsfall och därför inte behöver någon röntgen. Jag sa att jag inte är ute efter någon operation men behöver veta om något försämras och få reda på nuläget av min ryggrad för att veta hur jag ska handskas med den.

Jag får ibland mer ont av träning och ibland blir smärtan mindre av träning och jag behöver därför ha någon typ av facit att hålla mig till. 

Läkarbesöket slutade med att läkaren blir otrevlig och säger att han ska ”diktera mig”  och jag lämnar stället ovetande om jag kommer att få remiss till röntgen eller inte.

Efter några veckor blir jag i alla fall kallad till Nacka sjukhus där jag fick röntga hela ryggraden från nacken ner till ländryggen. Efter det vet jag ingenting igen i några veckor fram till att jag får kallelse till ryggkirurgisk centrum.

Så med väldigt blandade känslor gick jag dit och fick ett fantastiskt bemötande av både sjukgymnast och ryggkirurg som kunde ge mig all den som information jag behöver, vi pratade i nästan en timme om min ryggrad och mitt komplicerade förhållande till min kropp.

Tillsammans kom vi fram till att det som är största problemet med mina besvär är mitt hanterande av dem... Eftersom jag haft smärta i över 20 år så är det inte så konstigt att hela alarmsystemet sätter igång vid smärta med både sirener och blåljus. Det är kanske inte så konstigt att min smärttröskel blivit lägre med tiden. 

Jag har en trasig nacke och en trasig ländrygg men inget som ska opereras och jag fick kvitto på att det jag gör (tränar varierat) är det bästa jag kan göra. 

Men det jag måste bli bättre på är att hantera när jag kommer in i en period av smärta, att inte bli rädd, förbannad, besviken och ledsen. Jag får helt enkelt en identitetskris i samband med mina smärtskov.

Vem är jag om jag inte kan använda min kropp på det sätt som jag önskar?

Vem är jag om jag inte orkar vara den mamman och människa jag önskar vara?

Vem är jag om jag pratar med andra om hur de ska ta hand om sig och jag själv i perioder äter smärtstillande och bara vill försvinna från jordens yta?  

Så min acceptans är VERKLIGEN något som jag måste arbeta med. Hårt och mycket. Grundligt och sakligt.  

Hand i hand med att min acceptans ska bli mer manifesterat kring den kropp som jag har med de bekymmer den ger mig så behöver jag också manifestera Compassion. Ha lite mer ödmjukhet gentemot mig själv och mer egenkärlek även i de perioder då jag tycker illa om vad min kropp ger mig för signaler. Inte bli så arg, besviken och förbannad som jag brukar bli. 

Det är stora utmaningar jag har framför mig men det är viktiga så därför kommer jag att kämpa.

Om jag inte lyckas ska jag kämpa lite mer och när jag inte lyckas med det ska jag fortsätta ändå...

Det finns inget annat alternativ.

Jag behöver vara vän med min kropp även när den inte lyckas leverera som jag önskar. Jag behöver inte älska min kropp men jag kan och ska lära mig att acceptera den och jag ska försöka att inte tycka synd om mig under resan.

För det har jag också gjort.

Bland de tårar som kommit när jag varit ledsen, rädd och trött så har jag absolut tyckt synd om mig - men det har inte gjort mig starkare och det har inte gett något typ av sympati från andra som jag kan använda till något gott. 

Så nu ska jag ha en annan attityd, ett annat mindset helt enkelt och jag ska ” terapeuta mig själv”!!!

FullSizeRender.jpg

Vi har alla något vi behöver kämpa lite extra med.

Alla går igenom tuffare och lättare perioder i livet.

När det är en lättare period är det lättare att vara mottaglig för förändring och då man kan använda sin kraft konstruktivt.

Så nu när jag har lite mer energi än vad jag haft på länge så ska jag använda den klokt för att vara bättre förberedd på framtiden. Det är min plan... - det blir ”spännande”... 

- wish me luck- 


Träningsperiodare

by Sofia Grenevall


Tränar du i perioder?

Jag hör ofta kommentaren;

- NU ska jag börja träna igen...

eller

- Jag har haft ett träningsuppehåll men nu ska jag ta tag i min träning igen...

Upplever du att det svårt att hålla i träningen?

Att det är svårt att träna regelbundet?

Du är inte ensam...  

Mitt tips till dig: 

Fundera över vad det är som brukar vara orsaken till att du "slutar träna". 

Handlar det om sjukdom? 

Återkommande skador? 

Jobb som går före din egen hälsa? (Dvs prioriteringsfråga)

Är det motivationen som tryter? 

Eller är det något annat som orsakar träningsuppehåll som gör dig till en träningsperiodare?

Hur som helst så finns där någon typ av hinder, som troligen är återkommande.

Fundera sen kring vad du skulle kunna göra för att förebygga dessa hinder.

Är det motivationen som tryter?

Fundera över vad som skulle kunna göra att den upprätthålls?

Vad behöver du då?

I många fall handlar det om att man ägnar sig åt ensidig träning och tappar stimulansen och kanske dessutom resultaten. Då är det inte så konstigt att motivationen tryter.

Vad kan just DU göra annorlunda för att bibehålla den motivation som DU behöver? Hjälp dig själv att lyckas! 

IMG_6740.JPG

Handlar det om återkommande skador kan även det bero på för ensidig träning eller att du helt enkelt inte lyssnar till kroppens signaler. Du kanske vet vad som gör att du exempelvis får återkommande smärta i ett knä, då behöver du förändra något. Vet du inte varför du får samma återkommande skador kanske du behöver se över din träning med hjälp av en personlig tränare eller besöka en naprapat för behandling och rådgivning. 

Är det en prioriteringsfråga att du är en träningsperiodare så har du troligen svaret inom dig. Fråga dig själv vad du kan göra annorlunda.

Kan du INTE påverka något kanske du får gilla läget, att dina träningsinsatser blir oregelbundna.

KAN du påverka något, se över vad det skulle kunna vara och gör den förändring som behövs.

Prioritera dig själv så gott du kan - om man tycker att det är viktigt att träna regelbundet med alla de vinster som följer är det såklart lättare att få till det.

Är det inte viktigt så prioriterar man annat före, så enkelt är det.

Så frågan är hur viktigt det är för dig?

Skaffa dig den kontroll över din tid!

Jag VET att det oftast är lättare i teorin än i praktiken men det är värt ett försök!  

Blir du ofta sjuk och det är huvudorsaken till återkommande träningsuppehåll så bör du troligen se över sin kost, sömn, stress och balans mellan träning/ återhämtning.

Tränar man för lite får man försämrat immunförsvar, övertränar man sker detsamma.

Balans är ledordet - det är svårt men viktigt! Hur kan just DU få den balans som du behöver för att kunna leva det liv du önskar? 

Vi KAN påverka så mycket mer än vi anar och det är värt att göra ett försök!   

Träna, motionera, - röra på sig är viktigt, det vet alla men det är först när det sker regelbundet som man verkligen kan ”kamma hem” alla vinsterna av dessa insatser. 

Så åter till den viktigaste frågan i detta ämne; 

- Vilka hinder stöter du på och hur kan du påverka dessa? 

Hjälp dig själv att lyckas! För det är du värd! 😘

 

IMG_7117.JPG

Var rädd om dig! ❤️


Våga misslyckas

by Sofia Grenevall


Det är lätt att ha höga krav på sig själv och ofta även på sin omgivning. Genom att sänka kraven hjälper vi oss själva och andra att lyckas! 

Vi blir lätt blockerade av att ha krav på oss (både från oss själva och från omgivningen) att det vi ska göra/ prestera måste vara så HIMLA bra, helst varje gång, hela tiden. 

Men det är ju inte möjligt. 

Det är inte realistiskt! 

Vissa har högre krav på oss själva än på andra och ibland är det tvärtom! 

Genom att sänka kraven genom att kommunicera att det inte behöver bli det bästa, att det kanske inte ens behöver bli BRA det vi ska göra/ prestera/ leverera, ger vi utrymme för kreativitet och resultatet blir oftare mycket bättre än då vi försökt pressa oss till att göra vårt yttersta. 

Jag tänker att detta kan appliceras på sig själv både i vardagen och i arbetslivet på många olika sätt. 

Sänk kraven, tillåt dig att misslyckas för att lyckas och du kommer att bli förvånad! OCH må bättre! 

 

IMG_6329.JPG